|
|
|
|
Tandställning - Min historia
"Är det inte på tiden att helt sluta med utdragning av kindtänder, natt-tandställning med mössa, TAD:s som används för bakåtflyttning och alla tekniker som flyttar bakåt tills deras effekt på förminskat utrymme för tungan och eventuellt orsakande av obstruktivt sömnapnésyndrom helt har klarlagts?"
- William M. Hang, DDS, MSD
Hej!
Jag kallas Stampe och är en tjej som idag är vuxen. Jag skulle vilja berätta min historia om tandställningar och tandregleringsbehandlingar som jag genomgått i Sverige och delvis i USA. I efterhand har dessa behandlingar lett till hälsoproblem av olika slag, problem som jag senare förstått att jag absolut inte är ensam om. Jag behandlades av en tandreglerare som ansågs som en riktig expert och till och med var känd för sin skicklighet. Denna behandling som orsakade fler problem än den avhjälpte var någonting som Landstinget betalade för.
Min historia är ett bra exempel på missöden som kan inträffa vid tandreglering om den utförs på traditionellt sätt med utdragning och bakåtflyttning av tänder. Även om det kan verka som om jag drabbats av många komplikationer så hänger de flesta av dem ihop med att denna mycket vanliga metod på många sätt är förkastlig enligt allt fler läkare. Jag vill absolut inte skrämmas, tvärtom! Jag ser det som min uppgift att uppmuntra patienter som är aktuella för tandreglering att själva söka efter information, ställa rätt frågor till yrkeskunniga, ifrågasätta samt tänka sig noga för innan de fattar beslut. Om jag så kan hjälpa en enda person att förhindra att ett misstag begås så var det som hände mig någonstans värt det.
Historien är lång och därför har jag delat in den i sektioner så att man kan klicka till just det avsnitt som verkar intressant utifall man inte vill läsa hela.
Diagnos: Överbett och trångställning
Avtagbar natt-tandställning helt förgäves
Dra ut tänder och räls-tandställning var det enda som erbjöds
Komplikationer med tandställningen, bettet och visdomstand
Natt-tandställning nummer två och kränkningar
Kosmetiska besvikelser – mitt nya utseende
Trådar på insidan av tänderna ledde till förstadium till tandlossning
Besök hos tandreglerare i USA
Tandställningen förvärrade bara allt
Många har råkat ut för komplikationer efter tandreglering
Jag var inte en av dem som ansågs ha allvarliga problem med mina tänder. I min skola hade ca 20% av eleverna tandställning och jag fick höra att jag stod ganska långt bak i kön för att få hjälp, jag var så att säga inte prio ett. Det tisslades och tasslades även om att de barn vars föräldrar tjatade ihärdigt fick gå före i kön men detta var inget jag brydde mig speciellt mycket om.
Jag är född en ganska nöjd person, speciellt vad gäller både mitt eget och andras utseenden. Jag har alltid försökt vara glad för det jag har och bortse från felen. Sålunda störde jag mig aldrig på mitt ganska kraftiga överbett eller att jag hade trångt mellan tänderna. Min näsa hade ju ändå inte idealisk form och håret var en enda rufsboll så vad spelade det för roll att tänderna inte var perfekta? Dock kom det en tid då jag insåg att vuxna människor omkring mig oroade sig för hur jag såg ut och hur det skulle bli för mig när jag växte upp. Jag blev aldrig retad för mina tänder i skolan och i min skola mobbades man för det mesta. Dock var det en tjej som länge tjatade om min haka och påpekade att det fanns ett svart streck där. Efter att noga ha studerat mig själv i spegeln erkände jag motvilligt att hon hade rätt – hakan var faktiskt olik de flesta andra människors! Jag minns att jag blev lite ledsen men jag kom snabbt över det då jag inte förväntade mig för mycket av mig själv och mitt eget utseende. Däremot kunde jag ofta känna ett sorts tryck på hakan eller att jag blev trött i underkäken och lyckades själv räkna ut att detta måste ha med mitt överbett att göra.
Jag förstod ganska tidigt att jag inte skulle komma undan tandställning. Det pratades om det varje gång jag gick till tandläkaren och min ena moster som jobbade som vanlig tandläkare förutspådde det liksom min andra moster som själv haft tandställning som barn. Detta gjorde mig ledsen. Jag tolkade det som att jag utseendemässigt inte dög och att de här människorna, inklusive tandläkarna, kritiserade mitt utseende och var oroliga för att jag till exempel aldrig skulle bli gift eller ha svårt att skaffa jobb på grund av det här. Skämdes min mamma över mig? Var hon generad över att ha ett barn med överbett? Jag led själv fortfarande inte av mina tänder men insåg att tjatet aldrig skulle upphöra om jag inte gjorde någonting åt det.
"Hotet" om tandställningar och tandreglering var som en målsökande missil som förföljde mig hela min barndom och som plötsligt en dag träffade mig.
(Någonting är naturligtvis fel redan här - om man ser att ett barn har ett bettfel så ska man agera direkt!)
När jag var ca 11 år föreslog skoltandläkaren i samarbete med Eastmaninstitutet att jag skulle få prova en avtagbar natt-tandställning under ett till ett och ett halvt år. Min kompis hade själv haft en sådan som även kallades "mössa". Jag var positiv till behandlingen. Detta kunde eventuellt göra att jag skulle slippa räls när jag blev äldre eller förkorta en sådan behandling. Jag var lite stolt att en dyr apparat hade utformats speciellt för mig. Min mamma och jag kallade den "Myssen" som i Emil för att göra det lite skojigare.
Att använda natt-tandställningen gick bra och var inte speciellt jobbigt, sånär som på en sak. Jag har alltid i hela mitt liv andats genom munnen och denna tandställning försvårade det. Hakan hängde nedanför bitplattan på nätterna. Senare har jag förstått att munandning är en av de saker som förvärrar överbett och att ju längre hakan glider bak, desto svårare får man att andas.
Natt-tandställningen såg ut att göra underverk. Jag kunde själv se hur mycket överbettet hade minskat och allt var frid och fröjd. Tandläkaren berömde mig och sade att jag efter ett år kunde sluta använda den. Ingen som helst retention, alltså försök till bevarande av behandlingen såsom trådar eller annan natt-tandställning erbjöds.
Några månader efter att behandlingen slutförts gick bettet tillbaka helt. Jag hade ingen aning om att det kunde gå så fort och hade inte heller blivit informerad om att det kunde hända. Naturligtvis blev jag nedslagen. Alltihop kändes förgäves och jag började undra om jag blivit utsatt för någon typ av experiment.
Efter att ha läst på en del har jag dock förstått att en sådan här natt-tandställning bara motverkar sitt syfte. Som i de allra flesta fall med överbett var min överkäke redan underutvecklad och för långt bak och att då trycka in den ännu mer är rent vansinne.
Jag förstod att jag skulle vara tvungen att ha räls vid ett senare tillfälle i livet, förmodligen även dra ut fyra tänder eftersom det var så man brukade lösa problem med överbett och trångt mellan tänderna. Detta hade min ena moster fått göra 20 år tidigare och det var min tro att tandreglerare nu hade blivit ännu skickligare än på den tiden, hade forskat mer och skulle göra ett riktigt bra jobb.
Det tog dock några år innan min remiss godkändes eftersom jag fortfarande inte var en av dem som prioriterades högst. En tandläkare på Eastmaninstitutet i Stockholm undersökte mig och rekommenderade mig och min mamma att låta genomföra behandlingen. Den funktionella fördelen som presenterades upplevde vi som mycket vag. Det var ju ett bettfel och det var inte bra att ha ett sådant, varför fick vi egentligen aldrig riktigt förklarat för oss. Det var något med att tänderna "hängde i luften" samt att man måste göra plats för visdomständerna som annars skulle kunna komma att trycka ut framtänderna i framtiden.
Återigen fick jag i stället känslan av att tandläkaren egentligen bara kritiserade mitt utseende. Jag var nu 15 år gammal och fortfarande nöjd med min på många sätt icke-perfekta nuna. Men jag började oroa mig för att skulle ångra mig när jag blev äldre. Här blev jag erbjuden en behandling värd tiotusentals kronor, tänk om jag aldrig skulle ha råd att betala det som vuxen? Det var också svårt att skaka av sig allt prat om mitt överbett, då det påpekats för mig så mycket vid det här laget av yrkeskunniga (fortfarande inte av jämnåriga!) att det till slut blivit någonting jag börjat störa mig på. Och visst skulle det ju bli kul att få helt perfekta tänder resten av livet och även lösa problemet med hakan!
Jag röntgades i två omgångar och förstod att de sett någonting på plåtarna som de var fundersamma över. Vad detta var ville de dock inte säga. Jag tjuvtittade snabbt på bilderna och såg att jag inte skulle få alla visdomständer men tänkte att de väl visste vad de gjorde.
Jag "outsourcades" så till en privat tandreglerare då Eastmaninstitutet inte hade plats för fler patienter. Min moster som var tandläkare var glad att höra att jag fått just denna kvinna eftersom hon var en av de äldsta i gemet och känd för att vara mycket, mycket skicklig. Även denna privata tandläkare var av den åsikten att fyra kindtänder borde dras ut för att göra plats för de andra tänderna samt minska överbettet. Det nämndes aldrig att något alternativ till denna metod skulle finnas (även om jag nu fått reda på att det faktiskt fanns och användes redan på den tiden). Två år skulle det ta innan det var färdigt.
Jag kan inte minnas att själva behandlingen var speciellt jobbig men kliniken var mindre rolig. De tog emot tre patienter åt gången och tandläkaren och sköterskorna sprang mellan patienterna om vartannat som om det varit en effektiviserad hamburgerrestaurang. Vid vissa besök gjorde enbart sköterskor justeringarna och en sköterska var märkbart stressad. Vid ett tillfälle snöt sig tandläkaren och petade därefter direkt i min mun utan att tvätta händerna eller ta på sig plasthanskar. Jag var chockad men vågade inte säga något.
Den första besvikelsen drabbade mig när tandregleraren förklarade att man inte kunde flytta underkäken och hakan med vanlig tandställning. Detta hade jag inte en aning om. Min haka skulle alltså förbli positionerad långt bak med en skugga i form av ett streck i sig. Men det var inte hela världen tänkte jag just då, jag hade bara önskat att man förklarat vad som skulle hända under behandlingen innan den påbörjades. Både jag och min mamma upplevde att det inte fanns någon dialog med oss från läkarnas sida. Det var som om de inte trodde att vi skulle förstå. Vi litade också på dem eftersom de var experter. Vi var helt säkra på att de visste precis vad de gjorde och skulle göra ett noggrant och bra jobb.
När jag haft tandställningen i ett år märkte vi att en tand i underkäken som de refererade till som "tolvårstanden" inte kommit upp till mer än en femtedel utan hade fastnat. Tandregleraren försökte att sätta en plopp på den och dra upp den med en gummisnodd och när det inte fungerade uppmanades jag att lägga hårda saker såsom knäckebröd på tanden och tugga riktigt hårt för att stimulera den. För det första var detta ingen tolvårstand utan en visdomstand och det är något som alla andra tandläkare jag varit hos sedan dess kunnat se på en gång. För det andra hade de, om de röntgat mig direkt kunnat upptäcka att denna visdomstand satt i en sådan sned vinkel att den aldrig skulle kunna komma upp (sådana bilder togs nämligen långt senare). Men i stället blev jag tillsagd att den skulle komma upp någon gång i framtiden och jag trodde dem. Detta skedde dock aldrig och ledde till att tanden som skulle möta den i överkäken började vandra nedåt samt att tanden framför vred sig. Jag kände mig som en gammal tandlös gumma.
Jag hade också börjat känna av en låsning mellan underkäken och halsen. Ibland när jag gäspade eller böjde ner huvudet, ja åtminstone några gånger om dagen, kändes det som om någonting fastnade och det gjorde ont att dra loss. Jag frågade tandläkaren vad detta kunde vara. Hon gick nästan i försvarsställning och sa direkt att det inte hade med behandlingen att göra. (Flera år senare fick jag reda på att detta orsakades av visdomstanden och att det inte är ovanligt att det blir så.)
Nu började jag även närma mig ett tillstånd då bettet började bli färdigt. Det började som en svagt klaustrofobisk känsla, som om munnen blev mindre och mindre tills den inte längre kändes som min. Jag hade svårt att hitta bettet och tyckte att det kändes onaturligt när tandläkaren förde ihop mina käkar för att visa hur jag skulle bita. Ingenting passade riktigt ihop men jag blev tillsagd att det kunde kännas ovant i början och att tänderna på egen hand skulle anpassa sig. Det lät ju logiskt och jag slutade oroa mig för tillfället.
När behandlingen var avslutad fick jag plötsligt veta att jag måste använda en natt-tandställning i minst sju års tid för att tänderna inte skulle gå tillbaka. Detta hade de inte bara struntat i att informera mig om när behandlingen påbörjades utan på en specifik fråga om jag skulle komma att behöva en sådan där "natt-tandställning" som jag hört talas om efteråt hade jag fått svaret nej. Anledningen till att jag frågade var att jag som tonåring utvecklat svåra insomningsproblem och allting som eventuellt kunde förvärra dessa var jag livrädd för. Jag blev nu arg och sa vad jag tyckte men fick till svar att de inte kallade det för en "tandställning" och därför måste ha missuppfattat min fråga. (Just här är engelskan bättre eftersom de har olika namn för de olika apparaterna så att inga missförstånd kan uppstå. Här i Sverige kallar vi slarvigt de flesta apparater för tandställning, ibland till och med bettskenor.)
Sju år kändes som en evighet och jag undrade vad jag hade gjort mot min kropp så att den blivit så instabil att resultatet kunde gå tillbaka flera år efter behandlingen. När jag talade om för tandläkaren att jag tyckte det var fräckt att inte informera mig om detta och att jag började ångra mig sade hon (och dessa ord sitter som fastbrända i mitt minne och gör fortfarande ont): "Kommer du ihåg hur du såg ut när du började här? Va? Du har nog glömt!"
Efter detta bytte jag tandläkare till en på Eastmaninstitutet men jag kände mig kränkt och deprimerad av det hon sagt. Bettet kändes obekvämt, munnen kändes pytteliten, hakproblemet var inte löst, jag hade ett stort glapp bak i underkäken på grund av visdomstanden som inte kommit upp och jag var från och med nu tvungen att sova med en natt-tandställning i sju år. Allt detta på grund av att, som det kändes, ett gäng tandläkare hade tyckt att jag var ful.
Jag var ofta oerhört ledsen över att utseende så uppenbart hade fått gå före funktion. Tänderna, ja hela munnen fungerade ju avsevärt sämre än de gjort innan behandlingen. En bra liknelse är att det tidigare var som om jag kunnat springa med gympadojor, efteråt var det som om jag var tvungen att gå försiktigt med klackskor. Men allt var ju perfekt och fint enligt experterna.
Jag pratade aldrig mer med någon om behandlingen, lämnade rummet så fort någon i ett sällskap började prata tandställningar och undvek ämnet som pesten. Om jag bara förträngde det så skulle jag nog komma över det, resonerade jag. Som ni kanske förstår gick det inte så bra, mycket på grund av de fysiska problem som uppstått och som dagligen störde mig.
Hur gick det då med natt-tandställningen? Ja, jag använde den slaviskt under tre års tid, sedan hade jag två one night stands med killar som jag följde med hem från krogen. Av naturliga skäl hade jag inte tänkt på att ta med mig natt-tandställningen då. Efter detta passade den inte längre och jag kastade den.
Den kosmetiska aspekten var som tidigare nämnts aldrig den viktigaste för mig. Det var funktionen som varit den främsta anledningen till att jag lät göra tandregleringen och främst då att förebygga problem med tänderna i framtiden. Ett viktigt argument för att genomföra behandlingen tyckte jag hade varit att jag inte så lätt kunde stänga munnen och att det skulle bli skönt att få det åtgärdat.
Ändå kunde jag inte bortse från det faktum att jag kände mig besviken på det utseendemässiga resultatet. Hakan satt fortfarande långt bak men inte nog med det. Överkäken hade fått ett insjunket intryck och profilen hade blivit diagonal. Jag tyckte att jag såg ut lite som en papegoja i profil. Även kinderna hade blivit något mer insjunkna vilket gjorde att näsan såg ut att sticka ut mer. En kompis påpekade att mitt ansikte blivit mer smalt och avlångt av behandlingen. Jag noterade också att mitt leende blivit väldigt smalt. När jag föreställt mig hur tänderna skulle bli hade jag trott att jag skulle få ett Hollywood-leende med många jämna tänder och blev lite besviken när det tycktes sluta vid hörntänderna. Men jag tröstade mig med att det väl aldrig blir riktigt som man tänkt sig. Jag var ändå nöjd med mitt, fortfarande icke-perfekta ansikte, och tänkte inte hänga upp mig på det här. Den diagonala profilen gillade jag inte alls men framifrån syntes inte tänderna lika mycket som förut och min mamma verkade tycka det var fint vilket väl fick anses vara en fördel.
Senare har jag förstått att precis dessa ansiktsförändringar är någonting som många patienter som genomfört den här sortens behandling (när man drar ut fyra tänder och har räls) blivit enormt besvikna på. Det finns fall i Storbritannien där patienter gått till domstol för att tandregleraren inte informerat om att den här typen av förändringar kan ske samt att de inte talat om att alternativa behandlingar finns.
Något som var värre var att jag fortfarande inte kunde stänga munnen utan ansträngning! Hur var det möjligt? Två tänder var borta i överkäken, hela överläppen såg insjunken ut och ändå kunde jag inte stänga munnen! När jag bet ihop och tuggade såg jag fortfarande ut att ha överbett! En av mina pojkvänner brukade reta mig för att mina tänder stack ut när jag skrattade. Jag hade dubbelhaka trots att jag varken är gammal eller överviktig. Efter åratal av undran förstod jag till slut att allt detta hade med underkäkens felaktiga position att göra.
Förutom natt-tandställningen hade jag fått metalltrådar på insidan av tänderna för att resultatet av behandlingen inte skulle gå tillbaka. Inte heller detta hade jag blivit informerad om tidigare och jag fick inte heller reda på hur länge trådarna skulle sitta.
Jag har ärvt anlag för tandsten och tandlossning av min far och i gengäld får jag sällan hål. Så snart trådarna klistrats fast på tänderna upptäckte jag hur mycket tandsten som började samlas där. Jag har alltid skött mina tänder exemplariskt och varit oerhört noga med munhygien i hela mitt liv. Ändå gick det inte att hålla rent kring tråden i underkäken. Tandtråd gick inte att använda då metalltråden satt i vägen men jag använde flitigt tandpetare efter varje måltid, så mycket att folk började kalla mig för "tandpetartjejen". Jag hade alltid en tandpetare i handväskan eftersom det jämt fastnade mat mellan tråden och tänderna vilket var irriterande. Men tandstenen bildades snabbt hur jag än bar mig åt. Min dåvarande pojkvän klagade ofta på min dåliga andedräkt.
Åtskilliga gånger försökte jag få min vanliga tandläkare att ta bort tråden men de ville inte och sa att tänderna skulle flytta på sig då. Jag försökte själv flera gånger att ta bort den men vågade inte ta i för mycket.
Till slut blev tandköttet på en tand så infekterat att det hasade ner och blottade tandhalsen. Svart tandsten bildades på tandhalsen och då och då blev tandköttet här rött och blodigt, ja, t.o.m. riktigt inflammerat. Ibland sved det ordentligt. Tandläkaren tyckte fortfarande att tråden borde sitta kvar.
Så en dag några år senare, precis innan jag skulle åka till USA och hälsa på min amerikanska pojkvän, ramlade tråden av och jag var glad att äntligen slippa den. Men någonting hände. Tänderna domnade bort i sex veckor, båda hörntänderna vred sig ganska rejält och efteråt kändes ett hårt tryck efter den ena hörntanden som flyttat sig. Plus att tanden med den blottade tandhalsen kändes öm och var väldigt lös. Så länge tråden satt på hade jag inte kunnat känna hur illa det var ställt med den. Denna kommer nu att för alltid vara en problemtand för mig och alltid göra ont. Min far har haft liknande problem med sina tänder men dessa uppstod när han var 60 år och inte i 20-årsåldern som för mig. Jag har all anledning att tro att metalltråden på insidan av tänderna var vad som orsakade början till tandlossning.
Det lustiga är att även efter att jag berättat denna historia för tandläkare så har de frågat mig om jag vill låta sätta dit tråden igen! Jag tror inte att en person som inte haft anlag för tandsten och haft en tråd någonsin kan föreställa sig hur oerhört svårt det är att hålla rent.
Då jag var så orolig för mina bortdomnade och lösa tänder i underkäken efter att metalltråden på insidan fallit av kände jag mig tvungen att berätta för min pojkvän som jag hälsade på i USA vad som hänt. Han ställde frågor, många obekväma sådana och jag blev både arg och ledsen. Det här var första gången jag pratat med någon enda människa om mina dåliga erfarenheter av tandregleringen. Pojkvännen blev mycket upprörd när han fick höra min historia och uppmanade mig genast att besöka en tandreglerare han gått hos som barn. Efter många om och men lyckades han övertala mig att gå fastän jag nästan fick svårt att andas bara jag tänkte på ämnet.
Det var en enorm skillnad på hur man blev mottagen jämfört med i Sverige. I USA blev jag bemött som en riktig människa som skulle förstå problem och behandlingar och som tilläts ställa frågor. Jag röntgades och tandavgjutningar gjordes. Man konstaterade att visdomstanden var som Klumpe Dumpe – alla kungens hästar och alla kungens män skulle inte kunna få den att komma upp, inte ens med hjälp av titanskruvar som drar. Denna visdomstand trodde de även var vad som orsakade låsningen mellan underkäken och halsen. Men att bara dra ut den var inget alternativ eftersom det var bättre att ha en femtedels tand att tugga med än ingenting alls.
De sade också att tanden ovanför i överkäken vandrat ner eftersom den inte haft något stöd i underkäken och att den snart inte skulle gå att rädda, om det inte redan var för sent. De upptäckte även att hela bettet hängde lite i luften eftersom framtänderna stoppades av metalltråden på baksidan i överkäken. Alla tänder i hela munnen hade också olika höjd men detta kunde de inte förklara. De föreslog utdragning av visdomstanden och ett implantat, men detta kostar ca 30.000 kronor och det hade jag inte råd med. Försäkringskassan står inte heller för någonting av en sådan kostnad eftersom det gäller tänder så långt bak i munnen.
I Sverige sökte jag hjälp igen och fick då en teori framlagd för mig, nämligen att de då de drog ut fyra tänder antagligen hade räknat med att visdomstanden skulle ta den saknade tolvårstandens (som jag aldrig haft) plats. "Räkna med visdomstand" – någonting kändes oerhört fel och riskfyllt med den meningen! Om det varit så, varför hade de inte talat om det för mig? Jag hade aldrig accepterat en sådan risk. Och även om visdomstanden hade kommit upp som beräknat så kunde man väl aldrig veta när det skulle ske? Det kunde ju skett vid 30 års ålder varpå tanden i överkäken som skulle ha mött den skulle ha vandrat ner så mycket att den nästan helt förstörts.
Men det var någonting annat som var fel också, bortsett från det stora glappet i underkäken och förstadiet till tandlossning som orsakats av metalltrådarna. Trots att det nu gått flera år sedan behandlingen avslutades kunde jag inte vänja mig vid min mun. Den kändes förkrympt, som om man tagit ut den gamla och tryckt in en bebis’ mun i dess ställe. Bettet passade på något mystiskt sätt inte och det var ansträngande att bita ihop. När jag tuggade kändes det konstigt och jag bet mig ständigt i kinderna. Att le, skratta och prata kändes ansträngt i ansiktet och läpparna. I mitt försök att hitta ett bra bett började jag gnissla och "hålla på" med tänderna, dag som natt. Jag hade ont i käkleden, bakom öronen och huvudet. Tungan kändes inte som om den riktigt fick plats och på nätterna innan jag skulle sova fick jag nästan panik för att jag inte kunde andas. Det kändes klaustrofobiskt. Jag vaknade ofta upp av att jag kvävdes, drömde mardrömmar om att jag fick andnöd och dog och fick klagomål på att jag snarkade. Tungan föll lätt bak i halsen och täppte till och jag andades fortfarande med öppen mun och dreglade ymnigt. Jag låg ofta sömnlös på nätterna och tänkte: "Jag vill ha min gamla mun tillbaka!"
Hade jag blivit galen? Inte kunde väl allt det här ha orsakats av en tandregleringsbehandling? Inte kunde man väl i Sverige erbjuda tandvård som ställer till besvär för människor och inte kunde väl experter, professionella utövare med åratals erfarenhet utföra behandlingar som skadar patienterna? Nej, enda förklaringen var att jag var tokig.
Så började tanken med den här hemsidan att ta form. Jag skulle äntligen möta det som jag känt ett sådant obehag att ens tänka på. Jag skulle börja leta efter förklaringar till det jag kände. Först visste jag inte riktigt vad jag letade efter men ganska snart började jag inse att man i USA för ganska länge sedan (åtminstone 80-talet) har börjat gå ifrån behandlingen där man drar ut kindtänder och flyttar bak de andra tänderna eftersom det lett till både utseende- och hälsomässiga katastrofer för många människor.
Det har kommit fram att folk har fått allvarliga problem med bett som inte passar ihop, käkledsbesvär och knäppningar, huvudvärk, andningsbesvär (särskilt näsandning) och sömnapné till följd av det som kallas "extraction orthodontics". Många anser sina utseenden vara förstörda eftersom de blivit insjunkna, fått en diagonal profil, utstående näsa och ett smalt leende. Tänderna har visserligen blivit raka men de har inte passat till huvudet. Det är inte helt ovanligt att dessa patienter söker tandregleringsbehandling igen och låter öppna gluggarna för att ersätta de utdragna tänderna med implantat.
Jag började också förstå att överbett vanligtvis inte handlar om att överkäken sitter för långt fram utan snarare att underkäken är positionerad för långt bak. Detta hade hela tiden varit mitt största problem och det hade inte gjorts något åt, snarare förvärrats. Jag hade i stället nu till synes jämna tänder (sånär som på ett stort glapp baktill) men käkarnas storlek och läge var rent ut sagt åt helvete. Och utan metalltråden skulle tänderna förmodligen börja röra på sig igen.
Att så många olika problem uppstått för mig och dessa andra människor - även problemet med att resultatet går tillbaka så lätt - är ingen oturlig tillfällighet utan faktiskt fullkomligt logiskt. Metoden behandlar nämligen inte alls den bakomliggande orsaken – den förvärrar den snarare! Gör man på rätt sätt vandrar tänderna inte heller tillbaka.
Jag insåg härmed att jag inte var tokig! Det var en revolutionerande och befriande men samtidigt deprimerande känsla. Nu visste jag vad som var fel och att jag inte var ensam. Läs artiklarna på den här hemsidan för att få reda på mer om dessa nya och gamla rön och tekniker.
Jag har också ändrat åsikt om att mitt fall bara skulle vara kosmetiskt. Obehandlade överbett kan leda till sömnapné och käkledsbesvär men det var inget som över huvud taget nämndes för mig. Den behandling jag fick förvärrade också bara dessa saker. Lite som att sopa skräpet under mattan och påstå att man ha städat. Visst, det ser rent ut vid en snabb anblick. Men det som göms i snö kommer upp i tö...
Jag lever fortfarande med den konstiga mun jag beskrivit, värk, ansiktsstelhet och andningssvårigheter men hoppas kunna delvis åtgärda det på något sätt när jag någon gång får råd. Fortsättning följer förhoppningsvis!
/Stampe.
Har du en liknande historia du vill dela med dig av, prata av dig eller fråga mig något? Hör av dig till:
Tillägg 2011-05-23: Jag har nu undersökts av en expert på tandimplantat och fått medhåll: "Detta är fel. Man borde aldrig ha gjort så här. Du borde ha anmält det här till patientskadenämnden. Varför gjorde du inte det?"
Ja, varför gjorde jag inte det? För att jag trodde jag var tokig! Det här var ju en accepterad metod! Tala om förvirrande. Att först komma till ett antal tandreglerare som säger: "Det här måste göras, det är verkligen att rekommendera, det blir jättebra!" för att sedan träffa på denna tandläkare som säger precis tvärtom.
|
|